1. Ballong eller inte ballong?

     

    I förra veckan bläddrade jag i en rätt cool kokbok av Heston Blumenthal men jag som inte är särskilt intresserad av matlagning fastnade för illustrationerna och inte recepten. Det är konstnären Dave McKean som ligger bakom dem och ett exempel ser ni här ovan – mannen med ballongerna. Jag blev så himla inspirerad när jag fick upp sidan att jag var tvungen att fota den. Målningen i sin tur påminde mig om en otroligt fin, fransk kortfilm, Le Ballon Rouge (Den röda ballongen), om en pojke som på sin väg till skolan hittar en röd ballong och ja, sen dess har båda grejerna legat och gnagt på näthinnan.

    Vad som då kan hända är att den inspirationen kryper in i ens egna grejer. Sällan på ett särskilt uppenbart sätt om man inte känner till bakgrunden, men nu när ni vet så blir det ganska tydligt, eller hur?! Många gånger inser jag inte själv kopplingen förrän en målning är klar och jag har fått lite distans till den.

    Allt som har skapats oavsett vad det är, stort eller litet, välkänt eller anonymt, har ju sitt ursprung i något som redan finns, i något som redan gjorts. Kopior är mycket sällan ok men att inspireras av redan befintliga saker, det gör vi alla hela tiden.

     

  2. Kungen bor i vårt hus

     

    Det här är vår hund, Elvis, och han har divalater. Många. En är följande:

    Det spelar ingen roll om vi har varit ute i skogen i två timmar och sprungit, klättrat, kastat, letat osv, det är honom totalt ovidkommande. Tio minuter efter att vi har kommit tillbaka hem och jag går ner i ateljén så ligger han som värsta negligerade hunden och tittar med sina stora, sorgsna ögon vilka säger något i stil med ”ingen i hela världen tar hand om mig! Åh, så uttråkad jag ääär!”. Efter tio minuter!

    Ibland är det väldigt svårt att ignorera honom, ett moders mattehjärta är mycket känsligt, men oftast låter vi dramakungen ligga och försmäkta och efter ett tag, när ingen verkar bry sig längre, brukar han tröttna och ge upp…

    ..och då kan det se ut så här. Ganska gulligt (och spänstigt!) för någon som är drygt 70 år gammal!

    Om han visste hur jäkla bra han har det! Vi bor på en ö där han mestadels kan springa fritt, han är alltid med någon av oss på jobbet och de få gånger som det inte funkar så finns det en hel bunt med fina ‘extraföräldrar’ som gärna inhyser honom.

    En långhårig royalitet bor definitivt i vårt hus.

     

     

     

  3. Trygghet i en skål.

     

    Kan ni gissa vad det här ska bli?

    Jepp, världens bästa måltid!

    Jag är inte alls särskilt intresserad av att stå i köket och dutta och mecka för länge, särskilt inte när det bara är till mig själv. Inte så att jag inte bryr mig om vad jag äter, snarare tvärtom, jag är otroligt mån om att vad som ligger på  min tallrik. Men till mig själv kan jag snabbt höfta ihop något, blanda hejvilt, röra ihop en gucka som kanske blir sådäär god eller snygg men eftersom jag vet exakt vad som är i den, att det är rakt igenom ren och bra mat så spelar det inte så stor roll om färgen råkar vara halvgrå, roströd eller blekgrön eller om konsistensen blir tveksam. På med några tomatskivor, en massa färska örter, pumpakärnor, sesamfrön etc. så ser det nästan ut som en nobelanrättning. (det är inte alla i hushållet som håller med mig dock ;-D ).

    Men det är skönt att ha i alla fall ett par respektabla och säkra kort och ett sådant är det ni ser på bilden ovan – hederlig havregrynsgröt. Bara att slänga i vatten, gryn, skuren frukt, kanel och sen på med någon mjölkvariant och tadaa – klart! Funkar morgon, middag, kväll, vardagar, helger – toujours! Idag blev det min söndagslunch.

    Jag gillar när det är enkelt. Det är så mycket i tillvaron som kan åka berg- och dalbana och som inte går att styra över och då är det skönt att veta att vissa saker består.

    Även om det bara handlar om en tallrik gröt.

    Ha en härlig söndag!


  4. 2012 – Get down to it!

    Tavla 40-årspresent

    Den här tavlan målade jag som 40-årspresent till en vän. Blev väldigt kär och hade gärna haft den kvar men det är så det känns när man är riktigt, riktigt nöjd, då är det extra svårt att släppa men också ännu mer lustfyllt att ge. Födelsedagsbarnet hade tidigare visat mig en fin text som hon alltid bar med sig och jag sparade den i bakhuvudet.     ”touch every life you can and leave them sublimely better by that touch”

     

    2012. Nytt år, nya blad. Skönt? Stressande? Befriande? Nervöst? Förväntansfullt?

    För mig är det nog lite av allt. Det här är mitt sista år som 30-någonting, i september fyller jag fyrtio och det känns speciellt. Det här året vill jag bygga och grunda något eget, utmana mig och ha större mod att riskera magplask. Det finns inte längre oändligheter med tid att vela och det är dessutom kreativitetsdödande att tveka för ofta.

    En riktigt akilleshäl är mitt obefintliga teknikkunnande. Det grundar sig i ett ointresse och det grundar sig i att jag heller aldrig behövt kunna särskilt mycket men de senaste åren har behovet ökat dramatiskt och nu är det absolut nödvändigt att jag lär mig. Jag har startat ett eget företag, jag är beroende av att ha en hemsida för att nå ut och bloggen är ett fantastiskt verktyg för att hålla kontakter levande och berätta om vad jag gör (men då måste man använda den, ha ha!). Alla dessa forum är nästintill nödvändiga när man är en liten egenföretagare idag.

    Finns det någon därute som är en fena på sådant här? Som har lust att hjälpa mig, avdramatisera det för mig, fila bort teknikskräcken ;-D? Jag skulle behöva en riktig lathund #1A. Finns du därute så hör av dig på mejlen, jag kan erbjuda asgott kaffe, fantastiska smoothies och så klart – tavlor!

    2012 är året då det händer. 2012 är året då jag ska få det att hända.

     

     

     

  5. Åh, när det krånglar och åh, när JAG krånglar!

    Jag blir så trött på mig själv över att jag är tekniskt okunnig eller kanske snarare att jag är så pass ointresserad att jag sällan orkar över tröskeln(den är ju rätt hög den kanten), till att lära mig åtminstone de grundläggande bitarna. Och då också tillräckligt väl för att kunskapen ska stanna kvar. Varenda jäkla gång får jag liksom börja om och alltid tänker jag att nu, nu ska jag acceptera fakta och skriva en lathund så att jag inte hamnar här igen. ‘Hamna där igen’ i betydelsen att det tar en månad, minst, från tanke till handling. Först tänker jag att nu måste du sätta dig ner på rumpan och på nytt komma på hur det var man gjorde eller åtminstone fråga någon, sen går det 3, 4, 5 veckor utan att jag gör något mer än bara har dåligt samvete över att jag inte får tummarna ur… och sen slutligen får jag det gjort. Men först när rumpan brinner av elden som hunnit i kapp och snart inte en enda människa kommer ihåg att jag faktiskt har en blogg och hemsida eller kanske att jag målar överhuvudtaget. När jag hunnit dit lyckas jag till slut knäppa ett par bilder, föra över dem från kameran och få in dom på exempelvis bloggen. Men fortfarande på tok för stora och jag har dessutom ingen som helst aning om vart dom har hamnt i mitt bibliotek. Allt är bara en stor oordning och utmattad av ansträngningen lovar jag mig själv att nästa gång, då ska jag absolut orka lära mig även det där med filer och mappar. Ja, men ni hör ju, jag pratar verkligen om ‘lektion 1A - bära skidor’.

    Joel, den underbara människan som har skapat hela sidan efter mina önskemål, har fått så många desperata mejl ifrån mig där jag frågar samma sak om och om igen. Det vill bara inte fastna. Åh, det gör mig alldeles matt. Jag behöver verkligen ha bättre koll för att få lite ruljans på det här. Med en ganska ocharmig avundsjuka surfar jag mig igenom den ena bloggen och hemsidan efter den andra och ser tusen uppdateringar och vackra bilder och drivor av ordning och reda. Jag vill också.

    Tålamod, fröken. Tålamod. Där har vi det igen. Och mer disciplin om jag ska vara helt ärlig. Mycket mer disciplin.

    Ja ja. Nog nu.

    Idag provar jag mig fram med bl a. gamla, vackra frimärken och brev inköpta på olika marknader i Frankrike. Jag behöver hitta fram till ett arbetsflöde i ateljén och det vill sig inte riktigt. Segt. Riktigt segt. Jag försöker övertala mig själv att det är helt ok att bara förutsättningslöst leka med allt material. Helt utan tanke på att det ska bli något. Plocka fram saker från längst in i skåpen. Om jag bara orkar rida ut stormen så kommer det till slut att börja hända grejer. Måste släppa på prestationen. Den är min allra värsta fiende.

    Men i kväll ska jag få luta mig tillbaka och bara hejdlöst njuta av Sarah Dawn Finers fantastiska röst. Live. Jag tror det kommer att bli magiskt. Jag tror att jag kommer börja gråta. Skönt. Behöver rensa hjärtat lite. Och skölja ur tankegångarna så att nya saker får möjlighet att flyta fram.

     

  6. Inspiration

    Det har gått på tok för lång tid sen jag hörde av mig härinne. Ibland blir det inte riktigt som man tänkte från början utan livet kommer emellan. När något inte riktigt har hunnit bli till en vana, en rutin, något man känner sig hyfsat bekväm med och därmed bara gör, så ska det inte mycket till för att hamna på glid från att utföra det. Så blev det för mig med detta forum nu under hösten.
    Ja, det är ju bara att hoppa på tåget igen. Det är så man får försöka göra. Konstatera fakta, acceptera, ibland förlåta och sen ta nästa tåg och våga lita på att man lyckas hålla tidtabellen bättre i fortsättningen. Och inte gråta för mycket över spilld mjölk eller hur är det man säger? Inte alls särskilt lätta grejer även om det låter ganska enkelt när jag skriver det.
    Men vart tog egentligen dessa månader vägen? Jag har inte tillbringat mycket tid i ateljén utan varit helt i annat vilket dock inte sällan innebär att jag under tiden samlar på mig nya idéer även om jag inte aktivt tänker på det. Inspiration lagras i kroppen medan jag håller på med annat. Förutom att resa och vara på resande fot, något som för mig är nödvändigt för att jag ska få distans till min hemmatillvaro – och till mig själv!, så är det framförallt musik, musik, musik, bilder av alla de slag, stämningar, konserter, dans- och teaterföreställningar och starka möten med människor som triggar igång mig.
    Mycket av inspirationen finns sedan osorterad i huvudet och blandar sig hej vilt med allt som sägs, tänks och känns just för dagen och på ett icke beskrivbart sätt blir den en del av mitt arbete.
    Jag skriver ner saker, klipper ut bilder, river i tidningar, samlar broschyrer, visitkort, brev, foton etc i svarta pärmar vilka jag sen plockar fram när det behövs nya tankegångar. Jag väljer musik som jag vet öppnar de känslokanaler jag vill åt och hämtar högar av böcker som jag maratonbläddrar i sittandes på golvet precis utanför ateljén. Och så kaffe så klart. Och sång – jag sjunger högt till musiken! Det vore riktigt genant ifall någon kom förbi utan att jag märkte det.
    Jag letar väldigt sällan efter något speciellt när jag bläddrar utan är mer ute efter att få tillgång till min egen kreativitet genom att titta på och läsa saker som tilltalar mig, som ruskar om. Vad som sen blir resultatet när jag väl sätter igång med målandet behöver inte ha och har sällan något synbart att göra med det jag inspirerats av, utan det är mer att det hjälper mig att få igång mitt eget maskineri. Och mitt mod.
    Mod är viktigt – jätteviktigt!
    Ett annat knep när det låser sig är att röja och göra fint.
    Hm, fint är helt klart en definitionsfråga i sammanhanget, det är ju liksom alltid rörigt i ateljén hur jag än gör fast oftast en ganska skön röra. Men att tvätta penslar, rollers, knivar och skrapor, torka av alla tuber och flaskor och ställa dem i någon sorts färgordning, sopa golvet, organisera målade och omålade dukar längs väggarna mm, sådant kan göra mycket för att komma över ett motstånd. Ibland bara för att bryta ett hack i skivan.
    Inspiration är en märklig och mäktig sak. Rätt magisk.
    VV
    Ps. Jag vet att fotona är alldeles för stora men det är för att jag inte har fått knorr på tekniken ännu. Det kommer. Så småningom. Typ.
  7. Inspiration & Kunskap

    Vi är i mitten av augusti och det känns… faktiskt bara härligt. Jag älskar hösten (är ett septemberbarn) och känner att jag får en alldeles speciell kraft till att nystarta och vända blad.

    Det jag vill nu är att fokusera på att rikta min energi till det som är viktigt för MIG. Det är så himla lätt att tappa bort sin röst och sin bön och istället börja låta andras ord ta plats. Det är så himla lätt att glömma det man själv ville och en dag inse att man går någon annans väg. Det är så himla lätt att nagga sina önskningar om livet i kanten och till slut inte längre känna att det gör ont… man har vant sig. (man = jag, red. anm.)

    Häromkvällen läste jag något oerhört bra av Alf Spångberg, en förgrundsfigur inom hälsa(några av er har säkert sett hans grötförpackningar i hälsokostaffären), han skrev:

    ”Hur fantastiskt är det inte att vara människa! Som den enda varelsen på jorden kan hon fatta beslut som med omedelbar verkan kan innebära en total förändring av hennes tillvaro. (…) – hon kan säga ”plus jamais – aldrig mera”… ”

    Är det inte fantastiskt! Jag äger den fria viljan och kan säga ”aldrig mera”.

    Denna hösten vill och ska jag läsa mängder. Både ren och skär inspirations- och njutningsläsning men även kunskap inom ett ämne som intresserar mig väldigt mycket – människokroppen. Jag längtar efter att välja böcker ur en stor och rörig bokhylla, sitta bland högar av papper och pennor och skriva brev och fylla block efter block med studieanteckningar.

    Sen är jag sugen på att måla stora, ljusa tavlor. Vita, enkla, rena och… stooora. Vi får se vad det blir.

    Jag vill skapa en fin höst.

     

    VV

  8. Blanka blad & Vita dukar.

    Augusti är här och det känns alltid en aning vemodigt eftersom det innebär att en sommarsäsong tickar mot sitt slut och att det för varje dag som går blir mindre och mindre folk på vår ö. Samtidigt är augusti och inte minst september en helt fantastisk tid med lite svalare morgnar, lite tystare kvällar och lite varmare bad. Dessutom är det slutet på en hektisk arbetsperiod för hela familjen och vi får lägga oss ner, vända ansiktet mot solen och blunda en stund. Tänka att vi har varit good enough. Nu får vi vila.

    Att gå mot höst ger mig även en stark känsla av att kunna starta på nytt, få börja om, orka ta nya tag, se på mitt liv i ett nytt ljus – något jag upplever mycket mer intensivt nu än jag gör vid nyår. Under skolåren var det alltid lika härligt då det var dags att köpa nya block och pennor inför höstterminen. Den känslan lever kvar även nu när jag arbetar. Jag vill rensa arbetsbordet i ateljén, jag vill ge bort eller kasta onödiga saker som jag samlat på mig, jag vill skaffa rena, sköna penslar, välja färger i nya nyanser och beställa en hel hög med orörda, uppspända dukar i den lilla konstnärsaffären i Göteborg där jag alltid handlar mitt material.

    I filmen ”You´ve got mail” skriver Tom Hanks karaktär till Meg Ryans: ”Don´t you love New York in the fall? It makes me wanna buy school supplies. I would send you a bouquet of newly sharpened pencils if I knew your name and address.”

    Tänk att få en stor bukett mjuka, fina penslar.

    VV


  9. Färgburkar & Utställning.

    Varje gång jag fyller på mitt förråd av färg tänker jag att jag denna gången, med de nya flaskorna, ska försöka vara noggrann med att torka av korkarna innan jag släcker lampan och går hem. Inga intorkade klumpar som gör att jag efter ett tag omöjligt kan stänga locken vilket i sin tur leder till att dyrbar färg förstörs. Jag ska vara ordentlig helt enkelt. Inte ha för bråttom.

    Varje gång slutar det likadant. Efter någon vecka blickar jag ut över ett hav av flaskor och tuber där färgen bildat små blomsterknoppar i öppningarna. Oftast går det att med en spik trycka ner eller peta bort dem men på tuberna brukar det vara svårare och jag behöver istället klippa ett hål i metallen och trycka ut innehållet därigenom.

    Varje ny dag som jag ska använda färgen måste jag sen göra ett nytt jack eftersom det förra torkat igen och blivit oanvändbart och till slut har jag tio tuber som ser ut som att de varit inblandade i ett värre knivslagsmål. Jag undrar hur många tavlor all denna förspillda färg skulle ha lett till. Jag undrar hur de skulle ha sett ut.

    Hm. Tålamod.

    Just nu håller jag på att färdigställa nio signalflaggstavlor till en utställning som Makrillakademien (jo, det finns en sådan) varje år håller sista veckan i juli. Utställningen finns att skåda i Folkets Hus i Grundsund här på Skaftö och det brukar vara en salig och skön blandning av mer eller mindre makrillinspirerade skapelser. Jag lägger upp en bild på mitt bidrag när det är klart.

    VV

     

  10. Tunga droppar och ledig dag.

    Idag är en ledig dag och himlen passar på att gråta en skvätt. Det doftar så gott när det regnar och dessutom är det lättare att få vissa saker gjorda under en paraplydag än under en solfaktordag. Jag vill både göra mina egna grejer som t ex att läsa, se en film eller bara skrota runt i huset men jag vill också tillbringa timmar i ateljén. Regndroppar gör det lättare att få plats med båda och.

    När man är sin egen, förmodligen oavsett vad det är man gör, kan det vara gruvligt svårt att skilja mellan arbetstid och fri tid(fri tid låter härligare än fritid), och det är lätt att gränserna suddas ut vilket tyvärr ofta slutar med att den känslomässiga tyngdpunkten bestående av borden & måsten hamnar alltför nära kolumnen ”arbetstid”. Det där är en svår nöt att knäcka. Inte omöjlig men svår.

    Just denna julisöndag har jag dock hittills varit otroligt bra på att hålla mig till de fria vidderna. Klockan är lunch och jag skrotar fortfarande runt i huset och har både tittat på film(Mina eftermiddagar med Margueritte) och läst delar av ”Ljust & fräscht-boken”(Lindström/Schyffert) vilken är riktigt, riktigt rolig. De har verkligen lyckats sätta fingret på ett nutida fenomen och dessutom hittat vansinnigt roliga formuleringar att beskriva det med.

    En tur ner till ateljén så småningom skulle definitivt placera den här lediga dagen högt på en best of-lista.

    Så länge ”regnet det bara öser ner” så finns det goda chanser.

    VV

     

  11. Ny hemsida!

    Hej!

    Nu är den äntligen igång, min helt omarbetade hemsida och med den även den här bloggen. Istället för att ha en ”nyhetsflik”, vilket jag hade på min gamla sida, har jag valt att använda en blogg som verktyg. Min tanke är att ”nyheter” därmed kan bli ett bredare begrepp och förutom utställningar, nya tavlor, händelser i butiken som jag sommartid driver i norra bohuslän även kan skriva om sådant som inspirerar mitt arbete, ta er med bakom kulisserna i atéljen mm.
    Vi får se vad det blir… inga regler utan nu kör vi.

    Varmt välkommen!

    Vanessa Valerie